Har inte skapat på ett tag, inte orkat skriva här. Har gömt mig lite för världen. Varit ganska osynlig. Dock var vi på en röda-mattan-premiär av den nya Maria Waern-filmen här om dagen (den var så dålig att jag väljer att inte skriva något alls om den). Men annars har jag hållit mig hemma. Och här är det dammigt och oljuden avlöser varandra från badrumsrenoveringen. Jag är sällan ensam hemma numera och det gör mig frustrerad. Kanske är det därför jag inte skapar just nu. Behöver min egen världsordning för att känna mig trygg nog.
Har fått en hel del nya vänner utomlands via Facebook som alla hjälper mig komma framåt i min utveckling. Det känns fantastiskt. Både som konstnär – och som människa. Min vän Derek i Baltimore har noterat att jag är väldigt hård mot mig själv och sa här om dagen: “eftersom det är någon som misshandlar dig nu, så gör du det mot dig själv för du är van vid det mönstret.” Det fick mig att tänka till. Och visst är det så.
Det är ju ingen som kallar mig tjock numera. Bara jag själv. Det är ingen som kallar mig misslyckad. Inte mer än jag själv. Det är ingen som tvingar mig att göra saker jag inte vill. Bara jag själv. Det är ingen som anklagar mig för något. Det händer bara i mitt eget huvud. Det är ingen som sätter stopp för min egen njutning eller förmåga att känna lycka utan skuld. Ingen mer än jag själv.
Vad händer när man bryter mönstret att umgås med människor som vill en illa – man upprepar det själv ett tag tills det blir in absurdum.
Men nu när jag öppnat ögonen för min egen misshandel av mig själv – kan jag äntligen göra något åt det.
Tänk att frihet och lycka ska vara så förbannat svårt efter ett trauma!
